left a lovestain on my heart

ibland blir jag djup och jobbig. nu är jag djup och jobbig.

nu tänker jag få ut lite av mitt djupa och jobbiga. skål

okej. den där känslan man har när man ligger på botten. man vet inte vad man ska, kan eller bör ta sig till. man kan bara sitta där och känna den hemska känslan av känslan av att ligga på botten. lite som en karikatyr av en karikatyr av tomhet i kompakt form. den känslan. 

den känslan vill inte jag få. jag känner att den smyger på, bakifrån, och närsomhelst kliver den in utan inbjudan. jag vill inte ha den i mig.

den känslan är en sån som äter upp en tills man bara ligger där, och jag vill inte bli uppäten igen. jag är trött på att bli uppäten av mig själv. men hur säger man det till sig själv? hur får jag henne att inse att det bara är hon själv som kan försöka.

men om hon har försökt? om hon faktiskt har försökt, inte bara försökt utan försökt, well then?

jag är rädd att jag har försökt så mycket att jag har förstört allting. jag vill så mycket, att jag har haft sönder det, om 'det' ens fanns. eller finns. jag vet ju inte om det är förstört eller inte. 

det kanske är din tur nu.

kanske din tur att försöka.

för snart tröttnar jag. jag kan hålla på ett tag till, men sen kommer känslan jag inte vill ha.

så det är bäst du skyndar dig.

saturday nights drunken dreams

tillsvidare, så ska jag börja med mitt trestegsprogram. 

1. sluta hoppas

2. sluta tänka

3. andas

go tildur! kämpa! fffffffiiigghhhttt!

sluta hoppas, sluta tänka, andas. lätt

men inte så jävla lätt. för tack vare 'det' så börjar jag hoppas, tänka, sluta andas.

seriöst. jag måste börja med matten. klockan är elva

sluta hoppas, sluta tänka, andas.

matte.

sluta hoppas, sluta tänka, andas.

andas.

nu ska jag sluta fjanta mig , och återgå till det normala. fast okej, när är jag normal? juste

andas.

hoppas, tänker, slutar andas.